Bakgrund
Varje hundras har ett utseende som är rasspecifikt, men detsamma gäller så klart även deras temperament och mentalitet.
Rhodesian Ridgebacks är från början framavlade för att vakta hemmet, samt för att jaga som kortdrivande och ställande jakthundar. I rasstandarden från THE RHODESIAN RIDGEBACK CLUB (The Parent Club) som grundades 1922 finns en tydlig beskrivning av rasens temperament. Den ser ut så här:
"The name ‘Lion Dog’ became attached to the Ridgeback because several of the earlier big game hunters, such as van Rooyen, Selous, Upcher and others, found them outstandingly the best for lion hunting. This led many unthinking persons to assume that the dogs were the actual killers of lions. A little thought would have made it clear that no dog known would have any chance in an actual fight with a lion. What Ridgebacks do, and do so effectively, is to harass a lion by constant and cleverly made feint attacks until he, or she, is held up in sheer bewilderment, giving the hunter exactly what he is waiting for - a deliberate shot at close range. To do this effectively needs courage, agility, endurance, and an instinctive skill, which this breed seems to possess in a striking degree. A trained hunting pack will, upon scenting game (not necessarily lion), fan out, one running directly towards the quarry and the others circling with the object of cutting off any retreat. Here again the dogs’ amazing agility is displayed - the ability to turn in a split second, swerve and feint, or maintain a fast pace should their quarry break and run, and a chase ensue. Hunting alone, a Ridgeback will harry larger game, but often uses his weight in a direct breast-charge on smaller game. This charge is given very fast, in a kind of hit-and-run attack, leaving the dog on his feet yards away, and out of striking distance of his quarry. His excellent scenting powers are scarcely second to the special gun-dog breeds, and he can be trained to be a very satisfactory gun-dog. If you wish to have a brace of birds for the pot, and will take a little trouble to show him what you want, he certainly will find them for you. Many extraordinary stories of the sagacity of the Ridgeback could be related. Fidelity is a marked characteristic, and he will repay affection many times over. There is no finer pal among dogs, nor more intelligent companion. For the lone person the Ridgeback is the ideal dog. A Ridgeback is peculiarly attached to his owner and his family, and as a guard for home and property he has proved invaluable. He is distinctly reserved with strangers, although not aggressive or treacherous, and his low growl to a stranger is a warning to stop, which is obeyed without question. His friendship, once given, is for life."
Många av de beteenden som beskrivs här som jaktbeteenden känner jag igen hos mina egna hundar. Vi jagar inte tillsammans, men jag ser dessa beteenden i deras sätt att leka med mig, eller med varandra. Lättsamt retande och nafsande för att fånga sin lekkamrats uppmärksamhet, för att sedan snabbt vika undan och stanna upp på säkert avstånd. Därefter springa nära igen, retas, finta, ställa sig på säkert avstånd och glatt observera sin långsamma lekkamrat. "Du kan inte ta mig!" - tycks de skratta med en pipleksak eller mattes vante i munnen. Rasen används sällan till jakt numera, men det är otroligt häftigt att se hur detta beteende fortfarande finns kvar 100 år efter rasstandardens publicering. I Sverige är det dock mycket vanligt att ridgebacks tränar och tävlar i viltspår för att få utlopp för sin jaktlust. Nonchalansen gentemot främmande människor är däremot något jag sällan ser numera. Mina hundar är generellt väldigt öppna och glada i alla människor de träffar. Orsaken till detta är riktad avel med fokus på att öka rasens socialitet och tillgänglighet. Det är betydligt lättare för en ridgeback att leva i ett modernt samhälle om den har en allmänt god inställning till människor. I vår vardag stöter vi på främlingar, vi bjuder hem våra vänner och släktingar och vi måste i bland åka till veterinären eller lämna våra hundar hos en hundvakt. Allt detta blir mycket lättare för en hund som tycker det är helt okej att vara med människor som inte tillhör den närmsta familjen. Basta, vår första ridgeback var verkligen en sådan hund som standarden beskriver - reserverad gentemot främlingar, men varken aggressiv eller lömsk. Hon kunde även morra mot personer som trängde sig på henne. Inte av rädsla, utan för att tydligt tala om att hon inte var det minsta intresserad och att de skulle lämna henne i fred.
På SKKs hemsida står följande om rasens mentalitet:
"Rasen har en hel del vakt- och jaktinstinkt. Den är också relativt självständig och allmänt något vek. En del individer i rasen uppvisar mer rädslor än vad som är önskvärt. Denna mix av mentala egenskaper gör att ridgebacken är en krävande ras att hantera och hundvana är en fördel. Många uppfödare är noga med att mentalbeskriva sina hundar. Rasen fungerar generellt utmärkt som familjehund och älskar sin familj men väljer oftast ut en favorit. Den ska vara ointresserad av främmande människor."
Som jag nämnt tidigare i denna text bedriver de allra flesta uppfödare riktad avel för att förbättra rasens mentalitet. Detta i syfte att göra den mer anpassad till ett modernt samhälle. Det finns flera metoder för att utvärdera mentaliteten hos hundar. Nedan har jag skrivit på vilket sätt jag utvärderar mitt avelsarbete.
"The name ‘Lion Dog’ became attached to the Ridgeback because several of the earlier big game hunters, such as van Rooyen, Selous, Upcher and others, found them outstandingly the best for lion hunting. This led many unthinking persons to assume that the dogs were the actual killers of lions. A little thought would have made it clear that no dog known would have any chance in an actual fight with a lion. What Ridgebacks do, and do so effectively, is to harass a lion by constant and cleverly made feint attacks until he, or she, is held up in sheer bewilderment, giving the hunter exactly what he is waiting for - a deliberate shot at close range. To do this effectively needs courage, agility, endurance, and an instinctive skill, which this breed seems to possess in a striking degree. A trained hunting pack will, upon scenting game (not necessarily lion), fan out, one running directly towards the quarry and the others circling with the object of cutting off any retreat. Here again the dogs’ amazing agility is displayed - the ability to turn in a split second, swerve and feint, or maintain a fast pace should their quarry break and run, and a chase ensue. Hunting alone, a Ridgeback will harry larger game, but often uses his weight in a direct breast-charge on smaller game. This charge is given very fast, in a kind of hit-and-run attack, leaving the dog on his feet yards away, and out of striking distance of his quarry. His excellent scenting powers are scarcely second to the special gun-dog breeds, and he can be trained to be a very satisfactory gun-dog. If you wish to have a brace of birds for the pot, and will take a little trouble to show him what you want, he certainly will find them for you. Many extraordinary stories of the sagacity of the Ridgeback could be related. Fidelity is a marked characteristic, and he will repay affection many times over. There is no finer pal among dogs, nor more intelligent companion. For the lone person the Ridgeback is the ideal dog. A Ridgeback is peculiarly attached to his owner and his family, and as a guard for home and property he has proved invaluable. He is distinctly reserved with strangers, although not aggressive or treacherous, and his low growl to a stranger is a warning to stop, which is obeyed without question. His friendship, once given, is for life."
Många av de beteenden som beskrivs här som jaktbeteenden känner jag igen hos mina egna hundar. Vi jagar inte tillsammans, men jag ser dessa beteenden i deras sätt att leka med mig, eller med varandra. Lättsamt retande och nafsande för att fånga sin lekkamrats uppmärksamhet, för att sedan snabbt vika undan och stanna upp på säkert avstånd. Därefter springa nära igen, retas, finta, ställa sig på säkert avstånd och glatt observera sin långsamma lekkamrat. "Du kan inte ta mig!" - tycks de skratta med en pipleksak eller mattes vante i munnen. Rasen används sällan till jakt numera, men det är otroligt häftigt att se hur detta beteende fortfarande finns kvar 100 år efter rasstandardens publicering. I Sverige är det dock mycket vanligt att ridgebacks tränar och tävlar i viltspår för att få utlopp för sin jaktlust. Nonchalansen gentemot främmande människor är däremot något jag sällan ser numera. Mina hundar är generellt väldigt öppna och glada i alla människor de träffar. Orsaken till detta är riktad avel med fokus på att öka rasens socialitet och tillgänglighet. Det är betydligt lättare för en ridgeback att leva i ett modernt samhälle om den har en allmänt god inställning till människor. I vår vardag stöter vi på främlingar, vi bjuder hem våra vänner och släktingar och vi måste i bland åka till veterinären eller lämna våra hundar hos en hundvakt. Allt detta blir mycket lättare för en hund som tycker det är helt okej att vara med människor som inte tillhör den närmsta familjen. Basta, vår första ridgeback var verkligen en sådan hund som standarden beskriver - reserverad gentemot främlingar, men varken aggressiv eller lömsk. Hon kunde även morra mot personer som trängde sig på henne. Inte av rädsla, utan för att tydligt tala om att hon inte var det minsta intresserad och att de skulle lämna henne i fred.
På SKKs hemsida står följande om rasens mentalitet:
"Rasen har en hel del vakt- och jaktinstinkt. Den är också relativt självständig och allmänt något vek. En del individer i rasen uppvisar mer rädslor än vad som är önskvärt. Denna mix av mentala egenskaper gör att ridgebacken är en krävande ras att hantera och hundvana är en fördel. Många uppfödare är noga med att mentalbeskriva sina hundar. Rasen fungerar generellt utmärkt som familjehund och älskar sin familj men väljer oftast ut en favorit. Den ska vara ointresserad av främmande människor."
Som jag nämnt tidigare i denna text bedriver de allra flesta uppfödare riktad avel för att förbättra rasens mentalitet. Detta i syfte att göra den mer anpassad till ett modernt samhälle. Det finns flera metoder för att utvärdera mentaliteten hos hundar. Nedan har jag skrivit på vilket sätt jag utvärderar mitt avelsarbete.
Utvärdering av mentalitet - en grundpelare för avelsarbetet
Här är mina tankar kring utvärdering av mentalitet hos mina avelsdjur och uppfödda hundar.
Som primär metod att utvärdera mentaliteten inom mitt avelsarbete har jag valt att använda Barbro Börjesson-gruppens mentaltest, även förkortat MT. Mer information om detta test finns att läsa på 4 lätta steg. Detta test är inofficiellt, vilket betyder att resultatet inte registreras hos SKK. Trots detta anser jag att BB-gruppens MT är ett mycket värdefullt redskap och dessutom väldigt kul!
Jag har gjort alla varianter av mentalbeskrivningar - BPH, MH och BB-gruppens MT. Alla testen har sina fördelar, men även sina nackdelar. Vid en snabb anblick är de olika varianterna väldigt lika varandra. De har samma syfte - att bedöma hundars socialitet, skärpa, försvar, rädslor och avreaktioner. Den mest iögonfallande skillnaden mellan testerna är dess moment. MT och MH testar bland annat hundens jaktlust och lekintresse med okänd figur, medan BPH i stället testar hundens intresse för mat och hur den reagerar när den går över obekanta underlag. Jag anser att BB-gruppens MT är att det som ger mig som uppfödare mest information om vilka mentala egenskaper respektive hund har. MT har flest moment och analyserar mest genomgående de egenskaper jag tycker är viktigast.* Dessutom är bedömningsskalan för MT enkel att tolka då den bedömmer vilka mentala egenskaper hunden har - alltså varför den reagerar som den gör. MH och BPH observerar endast vad hunden gör under de olika testretningarna. Bedömningssystemet gör det också enkelt att sätta upp mål för respektive mental egenskap. De mentala egenskaper som bedöms under MT är:
Catharina Tandefelt, kennel Hayawani (Mushis uppfödare och även medlem av SRRS mentalkommitté sedan ca 20 år tillbaka) har gjort BB-gruppens MT med nästintill alla sina valpkullar och avelstikar. Hon har också gjort MH och från ca 2013 BPH för att få en officiell bedömning på sina avelsdjur. Detta arbete är grunden till den fina mentalitet som finns i hennes linjer och därigenom också mina. Här är länk till hennes gamla hemsida med information om MT under fliken 'mentalitet': https://kennel.hayawani.nu/
Catharina var pionjär för att utvärdera mentaliteten hos vår ras i Sverige. När hon började med detta ansågs mentalbeskrivningar vara onödigt, trots rasens dåliga rykte som den hade i början av 2000-talet. Rhodesian Ridgebacks var ratade av veterinärer och ansågs som otrevliga, lömska och rädda hundar. Nu på senare år har det blivit mycket populärt att göra BPH för att säkerställa rasens fortsatta förbättrade mentalitet. Rasklubben anser att det är det huvudsakliga och enda sättet att utvärdera Rhodesian Ridgebacks mentalitet. Jag håller inte med. BPH är ett test framtaget för alla raser - alltså allt från mops till irländsk varghund. BPH testar inte jaktlust, och ger i vissa fall inte tillräckligt stor retning för att framkalla, rädsla, skärpa eller försvar hos våra stora och kloka hundar. Mentalbeskrivningar för hund framtogs från början som ett verktyg och lämplighetstest för att avgöra vilka hundar som lämpade sig för vissa arbetsuppgifter. Även i dag används lämplighetstest med mentalbeskrivning för polis- och militärhundar. Numera används dessa även i mycket stor mån av hunduppfödare i syfte att förbättra kommande generationers mentala egenskaper. SKK har i samarbete med SLU nu också startat ett pilotprojekt i form av mentalindex. Mentalindex beräknas baserat på individers, samt deras släktingars BPH-resultat. Indexet baseras på följande egenskaper:
Förenklat betyder detta att man låter en algoritm avgöra vad som är ett mentalt bra avelsdjur. Eller i alla fall huruvida en individ har mer eller mindre av en viss egenskap än rasgenomsmnittet. Detta gör att uppfödare inte ens behöver gå igenom testresultaten på egen hand när de ska välja sina avelsdjur. Det räcker med att göra en "provparning" för att beräkna de potentiella avkommornas mentalindex. Smidigt! Men är det verkligen det bästa sättet? Detta projekt är utan tvekan skapat i all välmening, men människors strävan efter att standardisera allt - inklusive djur är nödvändigtvis inte bara positiv. Ett argument för mentalindex är avelsindex som används inom bland annat hästavel. Då jag är uppvuxen i en travfamilj som sysslat med hästuppfödning sedan långt innan min egen födelse kan jag med säkerhet säga att avelsindex är ett bra verktyg, men absolut inte felfritt. Det finns hästar med mycket högt skattade avelsvärden, men som senare underpresterar katastrofalt inom aveln. Det finns även hästar som ges mycket låga avelsvärden, men som senare presterar betydligt bättre som avelsdjur än vad som var väntat. Två exempel på detta är Intoxicated och Andover Andover. Intoxicated var en mycket framgångsrik tävlingshäst som var son till både ett elitsto och en elithingst. Hästar som alltså fått elittitlar tack vare sin mycket goda förärvning. Intoxicated blev sedermera tilldelat ett högt väntat avelsvärde på 82 poäng vid sin första avelsvärdering. Några år senare vid avkommebedömningen blev han tilldelad det lägsta betyget en hingst kan få - ett C. Detta betyder att hans avkommor inte uppnår rasens genomsnitt för tävlingsprestationer. Andover Andover å andra sidan drabbades av en skada tidigt i karriären och slutade tävla. Därefter gick han i avel och hade ett mycket lågt skattat avelsvärde på 34 poäng. Vid sin första avkommebedömning belönades han med B - godtagbar förärvning. I skrivande stund har Andover Andover lämnat 7 miljonärer till skillnad från Intoxicated som endast lämnat 2. Sedan finns det så klart även hästar som fått ett högt skattat avelsvärde och även haft god förärvning. Två exempel på detta är Maharajah och Raja Mirchi som blev tilldelade 89, respektive 86 poäng. De är båda elithingstar i dag. Det beräknade avelsindexet för hingstar är oftast rättvisande, men detsamma gäller inte nödvändigtvis ston. Min familj och jag har själva upplevt hur vilseledande ett avelsindex kan vara, vilket gör att jag tar det med en nypa salt.
Vad vill jag då ha sagt med detta långa stycke om hästavel? Att index ofta förutser vad som är ett bra, respektive dåligt avelsdjur, men inte alltid. Det räcker inte med att titta på siffor, man måste ha kunskap också. När det gäller hundavel är det viktigt att känna till hundarna som individer, men även deras förfäder, avkommor och vilka avelsmål deras uppfödare har haft.
Här är länkar till filmer av de olika testerna du gärna får titta på för att se skillnaderna:
BPH: https://www.youtube.com/watch?v=-GVPrGQY9L0&ab_channel=KadamoRR
- Kennel Kadamo
MH: https://www.youtube.com/playlist?list=PLr44CnyMikjEA8SBEKvWdpWbg9c1MdmRt
- Kennel Vastakarva
MT: https://www.youtube.com/watch?v=uz49Jo5M8eM&ab_channel=Sjogge76
- Kennel Damisi's
Jag väljer att följa i Catharinas fotspår och därigenom går jag en väg som skiljer sig något från rasklubbens rekommendationer. Detta gör jag därför att jag vill ha så bra hundar som möjligt, inte för att jag på något sätt vill undvika att göra officiella tester. Jag är övertygad att mina uppfödda hundar briljerar både på MT, MH och BPH. I de bästa av världar beskrivs mina uppfödda hundar både med hjälp av BB-gruppens MT, men också genom officiell mentalbeskrivning. Då det är svårt att samla alla valpfamiljer från land och rike runt en/två vardagar har jag valt att i första hand prioritera BB-gruppens MT som för mig är mest värdefullt. Jag kommer även att göra officiell mentalbeskrivning med alla mina avelsdjur, men det blir inte förrän efter MT. Om det hade gått att göra officiellt MT här i Sverige med vår ras hade jag mer än gärna gjort det i stället för MH eller BPH. Tyvärr går det endast att göra officiellt MT med bruksraser som har möjlighet att bli korade. I Finland är det däremot öppet för RR, men sker inte i särskilt stor utstreckning.
Hoppas att detta har gett lite inblick i varför jag valt att utvärdera mitt avelsarbete med hjälp av BB-gruppens MT! :)
Jag har gjort alla varianter av mentalbeskrivningar - BPH, MH och BB-gruppens MT. Alla testen har sina fördelar, men även sina nackdelar. Vid en snabb anblick är de olika varianterna väldigt lika varandra. De har samma syfte - att bedöma hundars socialitet, skärpa, försvar, rädslor och avreaktioner. Den mest iögonfallande skillnaden mellan testerna är dess moment. MT och MH testar bland annat hundens jaktlust och lekintresse med okänd figur, medan BPH i stället testar hundens intresse för mat och hur den reagerar när den går över obekanta underlag. Jag anser att BB-gruppens MT är att det som ger mig som uppfödare mest information om vilka mentala egenskaper respektive hund har. MT har flest moment och analyserar mest genomgående de egenskaper jag tycker är viktigast.* Dessutom är bedömningsskalan för MT enkel att tolka då den bedömmer vilka mentala egenskaper hunden har - alltså varför den reagerar som den gör. MH och BPH observerar endast vad hunden gör under de olika testretningarna. Bedömningssystemet gör det också enkelt att sätta upp mål för respektive mental egenskap. De mentala egenskaper som bedöms under MT är:
- Nervkonstitution - "Hundens grundstressnivå, koncentrationsförmåga, samt avreaktionsförmåga."
- Temperament - "Anpassningsförmåga/nyfikenhet."
- Dådkraft - "Hundens förmåga att övervinna rädsla."
- Avreaktion - " Förmåga att sänka stressnivån efter ett engagemang."
- Jaktkamplust - "Lust att förfölja synligt byte och intresse för bytet."
- Social kamplust - "Lust att kämpa med eller mot någon/något."
- Skärpa - "Förmåga att bli arg."
- Försvarslust - " Förmåga att besvara hotsignaler."
- Tillgänglighet - "Intresse av främmande människor."
- Hårdhet - "Visad social status, förmåga att skapa minnesbilder av lust/olust."
- Koncentration - "Under och mellan testsituationerna."
- Skottfasthet - "Reaktion vid skottlossning."
Catharina Tandefelt, kennel Hayawani (Mushis uppfödare och även medlem av SRRS mentalkommitté sedan ca 20 år tillbaka) har gjort BB-gruppens MT med nästintill alla sina valpkullar och avelstikar. Hon har också gjort MH och från ca 2013 BPH för att få en officiell bedömning på sina avelsdjur. Detta arbete är grunden till den fina mentalitet som finns i hennes linjer och därigenom också mina. Här är länk till hennes gamla hemsida med information om MT under fliken 'mentalitet': https://kennel.hayawani.nu/
Catharina var pionjär för att utvärdera mentaliteten hos vår ras i Sverige. När hon började med detta ansågs mentalbeskrivningar vara onödigt, trots rasens dåliga rykte som den hade i början av 2000-talet. Rhodesian Ridgebacks var ratade av veterinärer och ansågs som otrevliga, lömska och rädda hundar. Nu på senare år har det blivit mycket populärt att göra BPH för att säkerställa rasens fortsatta förbättrade mentalitet. Rasklubben anser att det är det huvudsakliga och enda sättet att utvärdera Rhodesian Ridgebacks mentalitet. Jag håller inte med. BPH är ett test framtaget för alla raser - alltså allt från mops till irländsk varghund. BPH testar inte jaktlust, och ger i vissa fall inte tillräckligt stor retning för att framkalla, rädsla, skärpa eller försvar hos våra stora och kloka hundar. Mentalbeskrivningar för hund framtogs från början som ett verktyg och lämplighetstest för att avgöra vilka hundar som lämpade sig för vissa arbetsuppgifter. Även i dag används lämplighetstest med mentalbeskrivning för polis- och militärhundar. Numera används dessa även i mycket stor mån av hunduppfödare i syfte att förbättra kommande generationers mentala egenskaper. SKK har i samarbete med SLU nu också startat ett pilotprojekt i form av mentalindex. Mentalindex beräknas baserat på individers, samt deras släktingars BPH-resultat. Indexet baseras på följande egenskaper:
- Socialitet
- Social Trygghet
- Lekfullhet
- Miljötrygghet
- Hotfullhet
Förenklat betyder detta att man låter en algoritm avgöra vad som är ett mentalt bra avelsdjur. Eller i alla fall huruvida en individ har mer eller mindre av en viss egenskap än rasgenomsmnittet. Detta gör att uppfödare inte ens behöver gå igenom testresultaten på egen hand när de ska välja sina avelsdjur. Det räcker med att göra en "provparning" för att beräkna de potentiella avkommornas mentalindex. Smidigt! Men är det verkligen det bästa sättet? Detta projekt är utan tvekan skapat i all välmening, men människors strävan efter att standardisera allt - inklusive djur är nödvändigtvis inte bara positiv. Ett argument för mentalindex är avelsindex som används inom bland annat hästavel. Då jag är uppvuxen i en travfamilj som sysslat med hästuppfödning sedan långt innan min egen födelse kan jag med säkerhet säga att avelsindex är ett bra verktyg, men absolut inte felfritt. Det finns hästar med mycket högt skattade avelsvärden, men som senare underpresterar katastrofalt inom aveln. Det finns även hästar som ges mycket låga avelsvärden, men som senare presterar betydligt bättre som avelsdjur än vad som var väntat. Två exempel på detta är Intoxicated och Andover Andover. Intoxicated var en mycket framgångsrik tävlingshäst som var son till både ett elitsto och en elithingst. Hästar som alltså fått elittitlar tack vare sin mycket goda förärvning. Intoxicated blev sedermera tilldelat ett högt väntat avelsvärde på 82 poäng vid sin första avelsvärdering. Några år senare vid avkommebedömningen blev han tilldelad det lägsta betyget en hingst kan få - ett C. Detta betyder att hans avkommor inte uppnår rasens genomsnitt för tävlingsprestationer. Andover Andover å andra sidan drabbades av en skada tidigt i karriären och slutade tävla. Därefter gick han i avel och hade ett mycket lågt skattat avelsvärde på 34 poäng. Vid sin första avkommebedömning belönades han med B - godtagbar förärvning. I skrivande stund har Andover Andover lämnat 7 miljonärer till skillnad från Intoxicated som endast lämnat 2. Sedan finns det så klart även hästar som fått ett högt skattat avelsvärde och även haft god förärvning. Två exempel på detta är Maharajah och Raja Mirchi som blev tilldelade 89, respektive 86 poäng. De är båda elithingstar i dag. Det beräknade avelsindexet för hingstar är oftast rättvisande, men detsamma gäller inte nödvändigtvis ston. Min familj och jag har själva upplevt hur vilseledande ett avelsindex kan vara, vilket gör att jag tar det med en nypa salt.
Vad vill jag då ha sagt med detta långa stycke om hästavel? Att index ofta förutser vad som är ett bra, respektive dåligt avelsdjur, men inte alltid. Det räcker inte med att titta på siffor, man måste ha kunskap också. När det gäller hundavel är det viktigt att känna till hundarna som individer, men även deras förfäder, avkommor och vilka avelsmål deras uppfödare har haft.
Här är länkar till filmer av de olika testerna du gärna får titta på för att se skillnaderna:
BPH: https://www.youtube.com/watch?v=-GVPrGQY9L0&ab_channel=KadamoRR
- Kennel Kadamo
MH: https://www.youtube.com/playlist?list=PLr44CnyMikjEA8SBEKvWdpWbg9c1MdmRt
- Kennel Vastakarva
MT: https://www.youtube.com/watch?v=uz49Jo5M8eM&ab_channel=Sjogge76
- Kennel Damisi's
Jag väljer att följa i Catharinas fotspår och därigenom går jag en väg som skiljer sig något från rasklubbens rekommendationer. Detta gör jag därför att jag vill ha så bra hundar som möjligt, inte för att jag på något sätt vill undvika att göra officiella tester. Jag är övertygad att mina uppfödda hundar briljerar både på MT, MH och BPH. I de bästa av världar beskrivs mina uppfödda hundar både med hjälp av BB-gruppens MT, men också genom officiell mentalbeskrivning. Då det är svårt att samla alla valpfamiljer från land och rike runt en/två vardagar har jag valt att i första hand prioritera BB-gruppens MT som för mig är mest värdefullt. Jag kommer även att göra officiell mentalbeskrivning med alla mina avelsdjur, men det blir inte förrän efter MT. Om det hade gått att göra officiellt MT här i Sverige med vår ras hade jag mer än gärna gjort det i stället för MH eller BPH. Tyvärr går det endast att göra officiellt MT med bruksraser som har möjlighet att bli korade. I Finland är det däremot öppet för RR, men sker inte i särskilt stor utstreckning.
Hoppas att detta har gett lite inblick i varför jag valt att utvärdera mitt avelsarbete med hjälp av BB-gruppens MT! :)
Målbild
Hur ser då min målbild ut? Vad är den mentalitet som jag strävar efter? Genom att använda mig av bedömningsprotokollet från BB-gruppens MT, rasmedelvärdet som finns på mentaldatabasen, samt mina egna hundars resultat har jag skapat följande målbild: (klicka på respektive bild för förstoring)
Hur beter sig en hund som uppnår denna målbild? De hundar jag strävar efter att föda upp är sociala, arbetsvilliga, glada, nyfikna, stabila, modiga, lekfulla, avreagerar snabbt, har måttlig jakt- och vaktlust, samt är skottfasta. Helt enkelt rastypiska, trygga familjehundar.